Klor
Trevligt i form av
Arbete
Jobbarkompisar
Tajt stämning, så pass att vi hittar på saker utanför. Se t.ex på att att det är ett faktum att under de närmsta tre veckorna är det först fest hemma hos en i personalen, sedan bjuder de fantastiskt trevliga polska paren på polsk fest med polsk mat och dryck. Sen har chefen bjudit in på kräftskiva.
För att vara en person som är dålig på att festa ( om man nu kan vara dålig på det, vad är rätt och fel), ja men i andra ord kanske lite obekväm i det sammanhanget för man känner att man ska vara på ett visst sätt, känns det överraskande kul att vara del av något roligt, trevligt, nytt, som det faktiskt innebär i att ha jobbat på campingen även denna sommar.
Hm, måste googla på hur man äter kräftor...
Ordval
Mamma tycker att hon känner sig som ett fjät.
Att ingen behöver henne längre.
En fråga: Vad är ett fjät? Är det nåt som har med " Natten går tunga fjät..."? Och den låten handlar väl inte om någon som ingen behöver...
Fnys
Det som är när man inte längre är så ny på jobbet: Man ser baksidorna, man vet att det finns jobbiga och tjuriga människor som (även) på semestern verkar tro att de kan bete sig hur som helst.
Sen är det också den den lilla detaljen: Man gör samma sak varje dag, man säger samma sak till ca 50 personer varje dag.
Det här låter som en klagosång, det är det kanske...
Är väl bara trött, omotiverad, mensvärk, och totalt missar att nämna the good stuff:
trevlig personal, glada gäster, pengar, erfarenhet, rabatt, att ha ett jobb överhuvudtaget. I höst sen, när jag inte har jobb (om jag inte har det) kommer jag se tillbaka på detta inlägg och fnysa åt hur extremt otacksamt det låter:)
Slutsatsen är att jag har en ny respekt för de som går till sitt jobb, pliktskyldigt och samtidigt gör ett bra jobb. Well done!
Får ta det till inspirationskälla just idag.
Hålla flöde
Måste tvätta. Måste skriva klart den sabla uppsatsen. Svårt när orden inte flödar och lusten inte är på topp. Hålla blicken på målet. En examen i litteratur. En examen i ett intresse.
Ikväll är det första träffen i bokcirkeln, något att se fram emot och hålla blicken uppe. Ett litet avbrott i den relativt ensidiga verkligheten som är just nu. Den tillfälliga verkligheten.
På måndag blir det bio med syster. Blir så glad av henne. Av det vi har. Det som känns som om ingen kan ta ifrån oss.
The lazy truth about shame
Så enkelt är det. Dags att erkänna en lite dålig sida i mig, en av flera, precis som för alla andra.
Okej, här kommer det...skammen.
Idag är det jobbsökardag för att sedan åka till det tillfälliga jobbet. Jag har kommit o inse att jag är otroligt bekväm i vissa lägen. När man pluggat i flera år kommer den, bekvämligheten. För pengarna ( den lilla summan av dem) kommer in den 25:e varje månad, och visst jobbar man för dem i form av uppsatser, seminarier, tentor.
För att uppnå en examen.
Men att jobba, det är en annan femma. Har fått utökad respekt för de som jobbar heltid, varje dag under hela året.
Ibland för att de måste försörja sina familjer, och då spelar det ingen roll om man känner sig så peppad eller inte.
Har jobb till och med september. Sedan är det dags att hoppa till nästa grej.
Något som känns bra i och med att jag vågade testa något nytt, att gå från städande till receptionist. Det har gjort att jag till och med ( och det här är stort, för jag har typ varit "rädd" för kassor och stressjobb haha) nu söker jobb i butik, i kassan, eller jobb på stora företag som kundtjänstmedarbetare.
För är det något jag lärt mig denna sommar är det att prata i telefon, att boka in kunder, att ta emot skit från surisar, och att inse att jobb där man möter kunder innebär lite av varje.
Skammen är kanske på sin nedgång, bekvämligheten/rädslan är utmanad.
Men att sätta den på pränt kan vara ett sätt att säga: Ja, vi lever i ett samhälle där det finns rädsla för det nya, för att våga ringa det där jobbiga samtalet för att göra reklam för sig själv, för att inse att storken inte landar hos dig med ett jobberbjudande i näbben.
Ja förutom , ibland då, när man råkar visa sin nuna på kontoret och får erbjudande om en högre tjänst hehe. En engångsföreteelse.
Så håll gärna alla era tummar och stortår för att jag kirrar jobb till hösten!
Ja så att e...
Så det blir att åka till stan och inhandla ny .
Fast det kanske inte handlar om enbart känsliga axelband, utan det faktum att den bh:n var jävligt gammal, typ 150 år och att man inte är en shopaholic som köper tre nya varje månad för att pigga upp sin man hahaha.
Uthyrd glädje
Smöret på smörkniven i plast från Ikea formas till ett hjärta när jag drar kniven över den gulvita ytan i förpackningen. På riktigt. Ett tydligt format hjärta.
Det blir lite av ett hån och hopp på en och samma gång.
För trots att det allt som oftast känns okej att inte vara en av två delar, en halva som söker den andra för att bli komplett, så svider det till. Lite grann.
För eller senare kommer det en tid, en ålder, ett läge , där det inte längre räcker att leva det fria livet, där man bestämmer själv, där man väljer själv, där man skapar sitt eget liv.
Då omgivningen är helt inställda på att åka till zoo för barnens skull, där det hyrs stuga på nån ö, för glädjen är så stor att man får ha gemensam semester. Där jularna inte längre är till för alla, utan för ALLA MED SIN EGNA familj.
Har man missat det tåget där alla pusslar ihop sina halvor med deras respektive halvor, då står man där, ensam kvar, utan det pass som krävs för att ta sig igenom tullen till den "lyckliga" sidan, till den sida som trots förändringar i samhället, anses vara den RÄTTA.
Och visst är det så att det knappt kan finnas enbart en rätt sida såklart, men varför är det då så att det framhärdas så pass hårt och intensivt att livet ska levas enligt mönster och strukturer: Man/fru, barn, volvo/kombibil av valfritt slag/gemensam semester/lagom tid mellan födslarna av barnen/middagsdags/mindre spontanitet/trygghet/barnvagnsmaffia.
Finns det ens en liten möjlighet att det lilla stinget av ont försvinner och att det växer fram en acceptans mot känslan av att vara misslyckad? När samhället i stort står i andra ringhörnan? Och du står i den andra, i försöket att frambringa mod och styrka att tro på din egen väg.
Well mate...
Well friends, jag kan avslöja att de där hunkarna med den härliga dialekten växer upp och blir idioter som drar runt på olika campingar, grisar ner, stör de andra gästerna. Sedan när polisen blir inblandad och de blir utkörda med all rätt, så blir de vrålförbannade och kommer in i receptionen och skriker och begär pengarna tillbaka.
Hunkarna har gått från puppstadiet till fula gubbar, säkert med förtryckta fruar därhemma.
Vad håller, i längden
Hjärnan får liksom så mycket på en gång att istället för att följa impulsen, hamnar impulsen i skamvrån.
Sen är man ju kluven, för vissa gånger är det faktiskt smart att stanna upp, tänka efter och fråga sig: vill jag verkligen det här? Är det här bra för mig? Är det bra generellt?
Står i valet och kvalet, om man ska satsa på tapet eller måla fondväggen i vardagsrummet...
Eller tapetetsera hela vardagsrummet?
Vilken färg? Vilken tapet? Vad tröttnar man på? Vad håller i längden?
Funderar på randigt.
Nåja, dags o fixa lunch och dra till jobbet, jobbar kväll resten av veckan. Ob:).
Hur är era semestrar?
Samåkande
Påminner om igår. Efter jobbet-grillning vid elgsjön, dopp i plurret, det första för året.
Bygga upp starkare relationer med arbetskollegor, prata, skratta åt ingenting.
Än sen om man kommer hem på gränsen mellan natt och morgon.
Ledighet. Inspiration. Att avvika från den bekväma nej-et, det som kommer så lätt helt automatiskt, för att bussarna går så sällan.
Att välja ja-et istället, för att se vad det blir, bra eller dåligt.
Det blev bra, det gick inga bussar, det blev samåkning hem.
Grillrök i ögonen, rus i själen. Ett brett flin i hjärtat.
Ett roligt klipp, som funkar:)
Om vi ska ta oss den tiden...
När cykeln styr till loppiset för att titta på soffa, ja det är väl mest jag som är intresserad av det, inte cykeln, finns det en grön fin 70-talssoffa med fåtölj för rimligt pris. Tyget är inte rimligt, det är stickigt. Synd. Tar mig vidare till bokavdelningen, på en hylla står det en bok som handlar om att stanna upp och uppskatta livet. Vi behöver tydligen såna böcker alltså.
Lite senare bläddrar jag i en gammal Amelia-tidning där en bok recenserats, både innehållet, höjdpunkter och slut berättas. Längre ner står det en ruta: Värd att läsa? Ja. Både berörande och informativ.
Vi behöver inte ens läsa en bok längre, någon annan läser den och berättar för oss vad den handlar om och om vi ska läsa den.
Vi lever i en värld där allt ska gå på ett fingerknäpp, vi har inte tid att gå ner på djupet. Vi ska hellre kunna lite om mycket. Vi ska multitaska. Vi ska helst säga tre saker på en gång för att kunna behålla folks uppmärksamhet.
Det är ett fascinerande nu vi har.
När sanden blev till guld
"Vill jag köpa nåt...då köper jag det". Det sa en väns syster en gång. Hon säger en ganska självklar grej, i alla fall för de som har fast jobb och pengar. Vännen Annica och jag har haft samtalet om pengar och möjligheten att spendera dem, i flera år nu. Det är ett ständigt återkommande ämne, att kunna och att vilja. Två saker som inte alltid självklart går hand i hand.
Men så kom den dagen då jobb och pengar blev en del av vardagen och vad händer då?
Jo man får dåligt samvete för att man köper två kökshanddukar på Åhlens.
På rean. Istället för begagnade som snuviga sture säkert snöt sig i på 1800-talet där han satt på sin trästol i köket och åt stekt strömming.
Har man varit en fattiglapp i flera år, går de ränderna inte ur, i alla fall inte i hjärnan.
Men de är värda sina 30 kr st, fina som de är och fladdrar i köket.
Tes
Om man ofta är nervös eller rädd för nya grejer och det vanliga är att man flyr eller avstår från att göra de läskiga grejerna, har man skapat ett mönster.
Sen när man inte gör som man brukar, dvs att man utmanar rädslan och faktiskt testar och så, så får rädslan jävla nippran. Tydligen gör den det i mig i alla fall.
På jobbet är jag konstigt lugn, vilket är så konstigt när det står en massa folk och väntar och allt måste bli rätt. Men man jobbar på, kollar alla uppgifter på bokningen, tar betalt och om det är nåt kan man alltid fråga de andra ( alla är så bra:).
Hemma är det tvärtom, särskilt när man ska sova eller när man vaknar. Då kommer nervositeten ( helt onödig ju) och säger: " gjorde jag det där?" " Tänk om det där blev fel" och man tänker på de där två grejerna som blev lite knasiga, men inte på de där tjugo bra grejerna liksom.
Kanske är det så att när man bryter mönstret blir kroppen lite kajko och reagerar hysteriskt ett tag, för även om mönstret är brutet är inte sätten man reagerar på det, ännu. Man borde göra mer sånt, saker man inte annars gör... några förslag?
Den här teorin får alla psykologer sno, om ni inte redan har den hehe.
Well done
Det känns inte så viktigt att veta hur hon drar sin mascara genom ögonfransarna eller hur man lägger brun utan sol på ett slätt vis.
Mer relevant är att storasyster har fått utmärkelsen " Månadens student" på sin putsar-skola i England och stolt som en tupp för den braiga och snygga syrran tänkte jag att då blir du väl inte putt om man lägger in en bild på ceremonin va:)
Lås
Kanske borde införa luktlås, typ ni vet som de har på bussar att chauffören har alkolås för att överhuvudtaget kunna komma in och köra bussen. Vi kan ha luktlås, luktar det murken kompost, nä du får inte klä min överkropp, luktar den som en sommardag, jepp, hoppa på bara!
