Med de gyllene stövlarna...

Med fötterna som nån slags Kalle anka försöker jag vara allt. Sen inser jag att det är nog ganska omöjligt det.

Önskar...

att det kunde komma en dag då man visste säkert att solen skulle skina och att det är nån mening med att slänga sig på en filt i nåt gräs och läsa. Nu får man ju fasiken tänka: kan vara sol, kan vara regn, kan vara blåsigt, kan vara askallt eller ljummet. Bestäm dig skäggige man i nattlinne, eller åtminstone delegera frågan vidare till vem som bestämmer!

Eftermiddag

Stå i ett nystädat kök. Bob Dylan sjunger hest i fönstret. På spisen puttrar smöret i gjutjärnspannan. Doftar gör det av nyskuren lök och en uns av champinjoner. Köttfärssås står på menyn. Köttfärssås, spagetti och känslan av att det här inte är så dumt. Inte dumt alls.

Om man inte har något bättre för sig...

går det att hoppa runt som de på bilden gör. och kom ihåg det är inte brevskriverskan som skriver brevet som är med på fotot. Va??!
Skyller helt på min socker och kaffe detox. Fram tills nyligen insåg jag att när jag säger att jag dricker en kopp kaffe, så laddar jag själva bryggen med två. Inte konstigt att man går från morgontrött till tokpigg hehe.

The end

av serien the big C. Oj säger jag bara. När en serie slutar på ett sätt eller flera sätt som gör att vi som tittare kan fundera och gissa oss till hur det egentligen gick, då är det kanske störigt tänker vi. Men egentligen är det kanske som livet självt. Allt löser sig inte. Det är en massa lösa nystan som rullar runt, och allt löser sig inte och sen är det slut. Vi kan påverka vissa grejer, andra inte. it ain´t over til it´s over. Känns lite skönt faktiskt:)

Man måste älska dem...

Så jäkla normalt. Man kan göra så, men det är inte rätt.

( hm man kanske har blivit rejält vuxen nu när man inte är så jäkla anti midsommarfirande. Blev ju skittrevligt ju. Trots typerna ovan hehe)


Buffeträngsel


Goats and summer


Jag är ledsen...

men jag orkar faktiskt inte uppbåda stor entusiasm för studenterna som far gatorna fram och vrålar och låtsas att livet är en dans på bananskalet. Särskilt om de svär åt en om man inte tutar eller vinkar.
Vad fan säger jag då. Vi låter er vråla, låt då oss inte göra det liksom.

Tre saker

Idag är rösten borta. Så det får bli att hålla truten och läsa, se på serier och pimpla nyponsoppa. Bra att man har ledig dag i alla fall.



Hittade det här goa täcket på loppis förra helgen



Och den här burken...hade redan en fast i rött.



Fick det här av en på jobbet som tack för att man är assistent till dens anhöriga. Inte fullt ut min smak, men väldigt gulligt gjort och tänkt:) och jordgubb luktar ju väldigt gott också:)


Bless u

Nu är det bara 5 dagar kvar till semestern. Och bara för att så kom en liten förkylning på besök. Men har upptäckt att den lättar om man jobbar. Så jag kör på ändå. Och måste jag nysa eller hosta som en gnu får jag väl planera det lite grann herregud, o huka in mig inunder täcket när jag jobbar natt. Man vill ju ändå att det ska råda husfrid under natten. Bättre att åtminstone en sover än två vakna som de gamla indianerna brukade säga.
Inatt blev det väl tre timmars sammanlagd sömn och ja det räckte tydligen för att vara åtminstone en hyfsat vettig.

En dag

En fredag i månaden juni 2012:



Jenka, kidsen hennes och jag packade håvar och hink och gick ut i åbyskogen...


Gölen som vi fann strålade i solskenet.



Glodde på grodyngel...



Några fultroll fular sig...



Går i raviner o har sig...

och avslutar dagen med lite


och...



Ronja Rövardotter och vildvittror.


På ren trots

När det händer jobbiga grejer så hajar man till och tänker "jaha nu är vi tillbaka på ruta ett igen". Men så är det ju egentligen inte. Ingenting är precis likadant varje gång det där jobbiga händer. Så när man ska börja gå igen, är det inte från ruta ett i det förflutna. Det är från idag. På ruta nummer nånting. Livet testar gränserna likt ett trotsigt barn eller tonåring.

Svenska sommaren i sitt esse

Sommar sommar sommar...



13 dagar kvar till semestern. Och visst ska det klämmas in mycket.

Sånt här får man berätta...

Man kanske är alldeles för mycket på jobbet egentligen. Eller inte.
Imorse satt jag i köket och tittade på schemat medan den andra assistenten skulle gå in i sovrummet och prata med brukaren.
- Hej tjejen ( den glada assistenten)
- hejdå....( brukaren med morgonhumör)
Höll på att fnissa i hjäl. Ibland måste man erkänna att jobbet är underbart.

Uppåt

Tjoho. Johan glans kommer i november, ja till stan alltså, inte hem till mig. Annica och jag ska gå då.
Och idag läste jag att Jonas g ( även kallad Gardell) kommer i december. Vilket bra slut på detta år:)
Och om 16 dagar, snart 15 börjar semestern. Tjoho. Och ja just det ja Susie kommer o tjofaderittan!
Och löneförhöjning får vi också. :)


RSS 2.0