lejonkaka

Det här är rätt beslut. Det här är rätt beslut. Det här är rätt beslut.
Jag drömde att jag redan satt in henne i buren, vaknade och insåg att jag inte gjort det och att det skulle bli en pärs.
När jag kommer upp ligger hon som vanligt på soffan, tittar på en.

Jag försöker och kan ta upp henne. Direkt spänner hon sig, jag går ut till hallen där kattburen står. Försöker klappa henne och säga att det kommer bli okej. Hon spänner sig, spretar med sina tassar, nej hon kommer inte in i buren! Men jag håller ändå i henne, för jag vet att om jag släpper henne så kommer det bli omöjligt att få tag i henne igen.
Hon slickar sig om munnen, jag känner henne andas mot min hals, jag får efter en stund i henne, stänger snabbt luckan.
Efter det har hon jamat första kvarten, sedan krafsat och rullat för att på nåt sätt ta sig ut. Sedan blev hon tyst.
Jag vet att hon inte kan veta precis vad som ska hända, det räcker med att jag vet.
Fy fan jag vill inte ta såna här beslut!
Men jag får vänta ytterligare 1,5 timme innan vi åker till vetrinären, och fokusera på:
Det här är rätt beslut! Hon förtjänar lugn och ro! Det är det bästa för henne i det långa loppet!

Lilla lilla kisse...