lejonkaka

Det var en gång en stadsbo som skulle ta sig en tur ut på landet, till sin syster som var bonde.
Hon åkte med tåget, miljön förändrades alltmer ju närmare hon kom.
vartefter kom de fram till huset på landet, där kossorna vaggade fram medan de åt på samma tugga om och om som bara de kan göra. Idissla kallas det visst.
Tjurarna i rummet bredvid råmade vilt, vårkänslor och allt.
De tog en tur till ( inte kossorna alltså), systerns arbete, de gick in i stallet där får och lamm bräkte.

Systern utropar:  det sitter fast
Det går att skymta lammets nos i fårets stjärt. Det ser dött ut.
Systern stoppar ett finger i munnen, : Det lever!

Så där stod de, systern och hon, hon med en 1-åring i famnen som stirrade på alla ulliga varelser...
Han fick sättas ner i lammfållan, där man sysselsatte sig med att putta bort något enstaka lamm som ville vara för närgången.
Systern och hon höll fåret, hon höll, systern var hjälten.
se vilket mirakel!
(slut på sagostilen, över till jag-form.)



men fotografen var så tagen och darrig att alla bilder blev blaj!
Men tänk ändå... slumpen gjorde att vi kom dit just då, att systern min förlöst en massa kalvar så hon bara satte igång.



som sagt, jäkligt fumlig fotograf men dock helt salig och någon tår kom allt.

Jag har de senaste dagarna snubblat runt i gummistövlar, gosat med pluttunge, varit barnvakt, och fnissat mycket med min syster... jag har skött kossor och levt lantliv. pulsen höjdes när jag satte mig på tåget hem. Jag är inte längre främmande för att leva livet på landet!

Nu ska jag hinn i fatt mitt vardagliga liv och gå på kören ( halleluja! )
kram



mjau! systerns katt låg inte still den...