Trip 24 hours
Klockan är 17.45. Dags att åka. Dags att lämna den lilla paralella världen i landet långt bort. Där det lilla biblioteksrummet känns självklart när man slår upp ögonen, här bor jag. Visst väskorna hintar om något tillfälligt men inte så starkt.
Taxibilen kommer. Puss och kram. Hejdå och tack.
Tyst färd i 30 min. Kanske för att det inte finns så mycket att säga, kanske för att det som skulle kunna sägas är för stort.
Kyla. Mössan nerpackad i en av väskorna. Luva för att dränka ljudet. 40 minuter passerar, men inte så fort.
Så kommer bussen. Bussen som vi ska sitta på mellan 19.15 och 23. Och det känns som vi sitter mellan 19.15 och 23. Krokigt, mörkt och snabbt och långsamt.
En väntan som vi vet ska utmynna i 5 timmars väntan på Stansted. 5 timmar då sömnen ska ersättas av väntan.
Klockan blir 00.00. Sms från syster som ska gå och lägga sig när hon gråtit klart. Och jag kommer ihåg att jag var en butter en i morse, kanske för att distansera sig från den engelska familjens bubbla.
Och sen utgick dagen från det. Oljefilter klumpade igen, taxi och buss fick ersätta nattlig färd till stansted. Nattlig övernattning.
Jaha snodde soffplatsen ( soffa och soffa...mer tre hårda stolar i rad som ser mjuka ut på håll). Läser engelsk skavallertidning, Tim ligger på golvet eller han gjorde det i alla fall. Hörde nån som mumlade: fy fan va kallt!
Så nu delar vi på soffan medan några ungar går runt och gör djurläten. Klockan är 01.56 och ungarna har nu hamnat i en hög på golvet.
Min vakenhetsnivå har gått från " Jag längtar efter en säng" till " Det finns inga sängar" och jag får en plötslig lust att gå fram till ungarna och utbrista: " Låt oss bilda hög". Men sen börjar de låta konstigt och jag ändrar mig. Tålamodet är på upphällning.
Sömn: 5 minuter på bussen
Konstigast: att clementinerna såg helt knallröda ut i busslampans blåa sken...
Naturligtvis...: går brandlarmet på Stansted...Inte för att Tim och jag srpinger ut...näe vi ligger kvar och stirrar ut i intet. Då var det ju tur att det var ett testlarm.
Jag vet inte hur normalt det är att när man varit uppe över 24 timmar i sträck nicka till på planet men vakna helt adrupt och utbrista: Åh! ( och slita fram kameran).
Och här sitter man lite sleten...och jag minns inte hur det gick till men jag satte på tv:n vid halv fem, vaknade kvart över nio och var barfota ?!?...
Helt värdelöst då jag nu helt vänt på dygnet.
Taxibilen kommer. Puss och kram. Hejdå och tack.
Tyst färd i 30 min. Kanske för att det inte finns så mycket att säga, kanske för att det som skulle kunna sägas är för stort.
Kyla. Mössan nerpackad i en av väskorna. Luva för att dränka ljudet. 40 minuter passerar, men inte så fort.
Så kommer bussen. Bussen som vi ska sitta på mellan 19.15 och 23. Och det känns som vi sitter mellan 19.15 och 23. Krokigt, mörkt och snabbt och långsamt.
En väntan som vi vet ska utmynna i 5 timmars väntan på Stansted. 5 timmar då sömnen ska ersättas av väntan.
Klockan blir 00.00. Sms från syster som ska gå och lägga sig när hon gråtit klart. Och jag kommer ihåg att jag var en butter en i morse, kanske för att distansera sig från den engelska familjens bubbla.
Och sen utgick dagen från det. Oljefilter klumpade igen, taxi och buss fick ersätta nattlig färd till stansted. Nattlig övernattning.
Jaha snodde soffplatsen ( soffa och soffa...mer tre hårda stolar i rad som ser mjuka ut på håll). Läser engelsk skavallertidning, Tim ligger på golvet eller han gjorde det i alla fall. Hörde nån som mumlade: fy fan va kallt!
Så nu delar vi på soffan medan några ungar går runt och gör djurläten. Klockan är 01.56 och ungarna har nu hamnat i en hög på golvet.
Min vakenhetsnivå har gått från " Jag längtar efter en säng" till " Det finns inga sängar" och jag får en plötslig lust att gå fram till ungarna och utbrista: " Låt oss bilda hög". Men sen börjar de låta konstigt och jag ändrar mig. Tålamodet är på upphällning.
Sömn: 5 minuter på bussen
Konstigast: att clementinerna såg helt knallröda ut i busslampans blåa sken...
Naturligtvis...: går brandlarmet på Stansted...Inte för att Tim och jag srpinger ut...näe vi ligger kvar och stirrar ut i intet. Då var det ju tur att det var ett testlarm.
Jag vet inte hur normalt det är att när man varit uppe över 24 timmar i sträck nicka till på planet men vakna helt adrupt och utbrista: Åh! ( och slita fram kameran).
Och här sitter man lite sleten...och jag minns inte hur det gick till men jag satte på tv:n vid halv fem, vaknade kvart över nio och var barfota ?!?...
Helt värdelöst då jag nu helt vänt på dygnet.
Kommentarer
Postat av: Ytfluffig YsterSyster
Men lilla gumman (o Tim) va fan har jag sagt om larm o sånt - då går man fan i mej ut -DIRÈKT - det är dom som inte reagerar som stryker med - BASTA o ändring tack. Det är ju inte övning alltid och hur fan vet ni det då!!!? Sur!
(o en liten puss ändå)
Trackback
