Medhjälpare...
Hej alla!
Intressant diskussion om blogg idag, varför alla verkar ha en. Jag tänkte under en lång tid " gud vad intressant att läsa om allas liv, not", nu sitter jag själv här på pottkanten och ser en aning skamsen ut. Jag tycker att en del historier kan vara intressanta att berätta, alltså att vissa bloggar är intressanta. kanske mest för att man ofta känner den personen och så. Jag undrar varför jag valde att blogga, är mitt liv så pass intressant för andra. Jag har nästan bara mig själv att skriva om, vad som hände i dag och så. Jag har ingen klantig älskare att skvallra om, jag har inga skojiga barn som gör sig på bild.
Det jag har att erbjuda just nu är följande:
- skrivarhistorier
- händelser från kören jag sjunger i.
- vänner
-usla foton från min barndom.
Jag kommer säkerligen inte ha en blogg som 100.000 personer kollar in varje dag. Det verkar nämligen som att om man ska kunna tjäna pengar på sin blogg måste man antingen jobba med mode eller vara taskig mot folk.
Detta är ingen sådan blogg. Jag tycker att det behövs lite komik, lite värme och ljus i tillvaron. Så med en inställning som lyder: detta är inte på blodigt allvar! kommer jag hålla min blogg vid liv. skriva är mitt liv. inte hela mitt liv, men jag kan nog säga att om jag inte skrivit under alla år då jag mådde väldigt dåligt och var ledsen, hade jag kanske inte levat. Jag tror aldrig att jag skulle kunnat ta mitt liv, men det finns fler sätt att dö på än bara fysiskt.
Slutligen vill jag gärna uppmana de som läser att ge mig några tips att skriva på...
Jag jobbar på en ungdomsroman som handlar om tonåren och så vidare. finner det dock svårt att komma på typiska händelser under den tiden. vad gjorde man som populär? vad hade man för intressen? Jag har glömt mycket, och jag var aldrig populär, därför är det en värld jag aldrig nådde in i .
Sen bjuder jag på en bild vid strömmen.
Intressant diskussion om blogg idag, varför alla verkar ha en. Jag tänkte under en lång tid " gud vad intressant att läsa om allas liv, not", nu sitter jag själv här på pottkanten och ser en aning skamsen ut. Jag tycker att en del historier kan vara intressanta att berätta, alltså att vissa bloggar är intressanta. kanske mest för att man ofta känner den personen och så. Jag undrar varför jag valde att blogga, är mitt liv så pass intressant för andra. Jag har nästan bara mig själv att skriva om, vad som hände i dag och så. Jag har ingen klantig älskare att skvallra om, jag har inga skojiga barn som gör sig på bild.
Det jag har att erbjuda just nu är följande:
- skrivarhistorier
- händelser från kören jag sjunger i.
- vänner
-usla foton från min barndom.
Jag kommer säkerligen inte ha en blogg som 100.000 personer kollar in varje dag. Det verkar nämligen som att om man ska kunna tjäna pengar på sin blogg måste man antingen jobba med mode eller vara taskig mot folk.
Detta är ingen sådan blogg. Jag tycker att det behövs lite komik, lite värme och ljus i tillvaron. Så med en inställning som lyder: detta är inte på blodigt allvar! kommer jag hålla min blogg vid liv. skriva är mitt liv. inte hela mitt liv, men jag kan nog säga att om jag inte skrivit under alla år då jag mådde väldigt dåligt och var ledsen, hade jag kanske inte levat. Jag tror aldrig att jag skulle kunnat ta mitt liv, men det finns fler sätt att dö på än bara fysiskt.
Slutligen vill jag gärna uppmana de som läser att ge mig några tips att skriva på...
Jag jobbar på en ungdomsroman som handlar om tonåren och så vidare. finner det dock svårt att komma på typiska händelser under den tiden. vad gjorde man som populär? vad hade man för intressen? Jag har glömt mycket, och jag var aldrig populär, därför är det en värld jag aldrig nådde in i .
Sen bjuder jag på en bild vid strömmen.
Kommentarer
Trackback
