Utan uppenbar förbättring...
" Vad vill jag bli", " Hur ska jag göra andra nöjda", " Hur ska jag göra mig själv nöjd", " Var är min väg att gå", " Varför har jag aldrig några pengar", " När ska allt styras upp i mitt liv".
Jag tänker vara fullt ärlig nu... det är utlämnande och kanske inte det smartaste men ibland känner man så här och jag behöver ett forum att vädra i .
Jag lever på lånad luft, jag lånar lite till för att man ska och för att visa att jag kan.
Syret får mig att vara en duktig kollega, jag vill jobba hela tiden, för då slipper jag tänka.
Syret får mig att vara en duktig en som handlar, lagar mat, sköter min knapra ekonomi.
Syret får mig att ofta vinna lite extra tid då jag kan skratta med någon, då jag känner att jag är älskad och behövd och sedd. Där har jag tur...jag har turen att känna många härliga människor.
Men när jag minst anar det så kommer den...sorgen. Känslan av att det spelar ingen större roll att jag sköter mig, gör bra saker för min cirkel fortsätter och jag har inte kommit vidare. Så medan de andra vinner och vinner och har små barn att överrösa med kärlek, sitt drömjobb att slita , sin man att vila huvudet mot...då står jag vek i konkurrensen.
Mitt liv mot deras. Det är läxan jag fick inpräntat i mig från barnsben. Att jag skulle räknas som en individ, att jag är fullt tillräcklig som jag är...det finns inte. Hur ologiskt det må låta.
Så där är det...inskrivet på en skärm på en dator. Min depptanke. Och det kommer inte alltid kännas så jag vet. Men när den kommer försvinna...det har jag ingen aning om. Och det värsta är att jag blir så självcentrerad när jag är så här...
så hata mig inte vänner...jag pratar om mig själv för jag har ju inga barn att nämna eller sambo som snubblar roligt.
Förlåt för egot...jag ska bli bättre!
Kram
du får vara så ego du vill.. det är jag med... ös över mig den 29e-31e... jag lyssnar gärna... massa massa kramar o jag längtar...
Jag tycker absolut inte att du är ego. Missförså mig inte nu. Du ser så stark ut utåt så man har inte en aning om att du faktiskt känner så här. Vi har ju pratat lite om det. Men du vet att jag finns här för dig dag som natt om det skulle vara minsta lilla. Kramar från mig.
Det är fint att ösa från sig själv & ändå tänka på andra. Och det kan du. Att du pratar om dig själv ibland betyder inte att du är ego. Det ena utesluter inte det andra. Vi är dina vänner & vänner ger & dom tar.
Jag tror att fler än du tror inte tycker att dom lever sitt drömliv heller, känner också av den snäva cirkeln & sorgen & tristessen. Jag gört iallafall. Och vissa dagar inte.
Kram
Fin blogg du har Karin =)
Vad är det för bok du skriver? Låter intressant!
Kram Mia
Oh vännen!! Visste inte alls att du kände såhär, du är som sagt stark utåt och du duger precis som du är!! Strunta i att du inte har man eller barn, skit i dom!!Massa massa kramar
