Har saker att se fram emot men...
Today the devil ran into my wall and made som noices.
Eller nåt...nåt märkligt är det i alla fall. För i bland med jämna mellanrum tickar det som en bomb i väggen. Sen låter det nästa gång som tinnitus.
Kanske jag...för jag åt soppa till lunch, fick blodsockernedfall av godis, förlossningstv och en rejäl hög tråkläsning. Så nu vill jag tjuta och kasta mig själv till vargarna så att säga :).
Allmän fråga...och jag uppskattar ärlighet och inte ett standardsvar...
har ni gjort nån grej, en avgörande grej som ni bara känt att ni typ tvingar er själva att göra, för ni tycker inte att det känns spännande eller roligt?
Och hur gick det sen när ni gjort den grejen?
Gud vad jag önskar att jag hade känslor...och inte "tvångskänsla". Någon som vill byta kropp med ett hungrigt psyko ( nä sånt ska man inte skoja om) men ett hungrigt vrak?
Bäst att lösa de grejer som går att lösas...som käk.
kram kram
Läs mail från mig
PUSS
ja, fortsatt plugga när jag funderade på att hoppa av för jag inte visste om jag ville bli socionom.. inget jag ångrar direkt, verkar va världens bästa jobb! =)
Ja. Jag har gjort flera såna grejer. Jag kan säga vilka bara till dig, om du vill veta vad.
De allra flesta gångerna har det känts bättre bara jag typ "tagit första steget" eller vad jag ska säga. Det har blivit som en lättnad. Ibland har det känts jobbigt även efter det första steget, fast inom mig på nåt vis har jag vetat att "det kommer att bli bättre" och därför fått styrka att fortsätta, även om jag har känt att jag bara vill springa hem och fortsätta som förut...
Fast, det är ju skillnad om inte ens förnuftet, eller det där inom en liksom, inte ens tycker att det är nån idé. Då gör jag det inte. Ibland måste en ha med sig både hjärta & hjärna. Ibland bara hjärtat och ibland bara hjärnan. Men aldrig ingenting. Det är vad jag tror.
