lejonkaka

Det är sent. En extra timme numera. Så inte konstigt att öronen slokar redan vid nio, fastän klockan var tio för några dagar sedan.
Gå upp, klä på sig, sminka och dutta sig i ansiktet för att se lite piggare ut. För att dölja de mörka ringar som framträtt under ögonen. De syns ändå.
Äta frukost. Omfamna morgontv vakna med the voice. Favoritsättet att få sitta och lura. Vakna så sakteligen.
Gå och jobba. Ha tålamod. Fnissa. Dra ett djupt andetag när de testar ens knappar. Kanske var man lite otydlig ibland. Får jobba på det tills i morrn.
Hem. Laga mat. Plugga. Ja antikens grekland måste hinnas med för att man ska ligga i fas och inte fastna i bakläxans träsk.
Tv. Kvällsmat. Favoritmåltiden på dagen. Stänga av tv:n, borsta tänderna och mata katterna som lärt sig jama på riktigt?!.
Öppnar en bok i bokhyllan. Ett antal siffror står skrivna på försättsbladet. 72124.
På nåt sätt finns de där för alltid. Även inom en själv. De håller sig tysta mestadels, men så kommer de fram i bland och skriker: 72124!! du har väl inte glömt oss.
Och jag börjar faktiskt förstå att de alltid kommer vara inristade i mig. Och kopplade till en tid som var och aldrig kan bli nåt annat.
Livet är skit och toppen, livet är oväsentliga saker och det allra viktigaste. Livet är gemensamt och jävligt individuellt.
Och det blir nästan aldrig som man tänkt sig...bara för några få.