lejonkaka

Regnet öser inte ner, det bara droppar lite.
Saknaden efter solen gör sig inte påmind. Den finns där någonstans bakom allt det gråa, detta vet jag.
Några minuter har gått. Flera minuter i det som kallas ett liv.
Något som är grått och glåmigt när det är som värst, något som är varmt och gult och ljust när det allra bästa gör intåg.
Ett möte. Hon är klädd i svart, så färgstark det går. Vi pratar. Säger något om att det svåra är bakom en, att det kan ordna sig. Att det finns ett ljus, något slags hopp i alla sörja. Vi ler. Hon berättar om sig själv. Det som händer. Jag känner mig hedrad. Att hon vill dela sig så, med mig. Någon ropar på mig. Det är dem från vagnen. Jag ler och blir varm i min själ. För att jag möter henne. För att de ropar på mig så glada. De vill att jag ska komma. och jag vill bara stanna kvar. Där. Här. I just den känslan.
Den finns där någonstans. Bakom allt det gråa. Det vackra som döljer det yttersta. Något heligt.
Livet. Med alla sina kringelikorkar och trassel. Det är som det ska vara.

( Fem...Det började med att jag träffade din Annica på lagerhaus...men nu när jag satt och skrev kom jag o tänka på dig och ville ge dig denna lilla text)
Puss