lejonkaka

Det föll sig naturligt att leka Dumleklubba-junkie, att montera ihop en fläkt för att bota den kvävda luften. Dagens bedrifter kan ses som obetydliga, skruva, springa och veva med armarna på ett offentligt gympapass. En för medveten dag, då den där hackande gör sig tydlig i blodet, och det man sätter emot är något starkare än förut. Drömmarna irrar var natt. En natt har någon cancer, en annan åker vi på ett stort skepp a la Titanic, rädda för att bli upptäckta som de fejkpassagerare vi är, springer, springer för att komma undan i sista sekund. Vi hoppar av, vi landar på den blanka men ack så kalla isen. Vi gömmer oss, tröjans gröna luva håller på att avslöja oss. De vassa isflaken tycks vara det mjuka just då. I farten passerar vi de marscherade männen, de som vill oss ont. Vi trycker våra huvuden ihop, andas tyst. Andas knappt. Allt för att klara oss lite längre. Den gröna luvan har nu smält in bakom bordet. Vi kan andas ut. Tills nästa gång. Tills nästa natt. Tills nästa imaginära liv som beblandar sig med vårt.