lejonkaka

Idag vaknade jag , visseligen 5 minuter innan väckarklockan, 05.56, men som en halv människa. Det kan bero på att jag somnade halv ett, att jag sett de sista åtta avsnitten av serien Moonlight i går, eftersom jag pluggar allra bäst på morgon och förmiddag valde jag att ge eftermiddagen till tittande.
Det var inte bra!!
Dels är serien slut nu, jag känner mig lite tom. Man går in i en grej och sen när den är slut då fattas det nåt.
Dels blev det för mycket fiktion på en gång, jag finner mig själv efteråt med tankar som  att det verkliga livet verkligen inte håller måttet. Det är ingen saga. Det är ingen cliffhanger som säger att de nog får varandra.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sålla med det jag skriver här...jag vill ha en ärlig dialog med er. Jag vill ju inte att det ska vara påklistrat och falskt. Samtidigt vill jag inte att det ska bli " men skärp dig någon gång, hur kul är det här att läsa".
Men allt är inte kul. Det gör ont ibland, man gråter ibland, man känner sig sviken, man stoppar sig själv från möjligheten att bli lycklig.
Vad är ödet? Vad är det egna ansvaret?
Vad är mitt eget liv? Vad är det liv jag låtsas leva?
Är detta verkligen allt?
Just nu lever jag nog mest för andra...de där små ögonblicken jag får dela med vänner, t.ex kakätandet med Emma i går ( tack), mys med ungar som ni har, de personer som jag har möjligheten att träffa i skolan, hemma.
Men det är ju inte livet i sig, det är ju fragment i ett liv. Tiden är min värsta fiende.

Jag sitter i ett hål, ibland kommer jag upp genom att jag  kravlar mig upp. Och då ser jag solen, då hör jag skratt och härlighet. Sen kommer det förflutna och puttar ner mig i hålet igen. Jag tittar upp lite chockat, men bara lite. För här har jag nästan börjat inreda. Börjat sätta bo.
Någon ropar ner i hålet: Kom upp nu! Vi ska ju leva! Vår bästa tid är nu!
Men hålets väggar har blivit halare, jag ser det lättare nu, jag ser att det  borde gå när det torkat upp lite, men det har jag inte tid att vänta på. Då har ju redan rösten slutat ropa och gått vidare till någon roligare att hänga med. Några skickar ner små solstrålar till mig, snälla saker de säger, dessa stoppar jag ner i en glasburk för att sparas. Och de lyser lite grann när mörkret lägger sig. När jag lagt mig, på sidan, stirrandes in i strålarna medan jag intalar mig: det här är inte för evigt...det kommer inte alltid vara så här. Jag kommer bli hel. Någon gång.