lejonkaka

Det eviga offret.
Jag fattar allvarligt inte att ni orkar lyssna på mig. Jag har en förmåga att tjata ihjäl folk med " åh men det är så synd om mig för jag har ingen kille eller barn" eller min förmåga att fly.
En eloge till er liksom. Jag tycker det räcker med att jag hör mig själv tänka " livet är en bluff, man tror att det ska bli så härligt"  och " Jag orkar inte!".

Förklaring till ett rätt depressed inlägg är att jag öppnade en dörr i dag, en dörr som jag inte vill kika in genom för då känner jag " var ligger närmsta å".
Men i vanlig ordning så åkte jag till studenthälsan  och pratade med den snälla kvinnan med ett läderhalsband.
Jag känner mig lurad på konfekten.
Jag känner att jag kör på en motorväg fast jag kör inte i rätt riktning utan kraschar in i mötande bilar.
Jag känner mig liten som en lort.
Jag känner att det jag har att säga inte duger, utan jag håller inne på seminarierna och sen säger någon annan det jag hade på pappret och då grämer jag mig för att jag knep.

Jag satt och var pessimistisk och sa " varför ska jag välja så himla jobbiga vägar???!!!"
Läderhalsbandet svarade: Du kanske vill välja den vägen, du kanske känner dig utmanad av det.

Jag vet inte...
Jag får typ fylla badkaret, bada och lyssna på Damien rice och dricka vatten.
Tända ett ljus. Försöka fylla på med energi...
och en annan grej...det är bara lyckliga människor som säger :" Ta en dag i taget".

Bra idag:
Köpte sallad och frukt. Nån färg i detta kalla, vita, fejkvärld måste man ha.