lejonkaka

Det är natt i stan. Ljuset från gatlyktorna beblandar sig med det från datorn och skrivbordslampan. Och jag bara vet att jag lovat mig själv att jag skulle skriva klart hemtentan i kväll. Jag lovade att efter Biggest loser ( hur kan man vara så fast i ett program där de förändrar sina liv och väger sig och man tjuter med dem när de blir så glada/ledsna) göra helkväll. Bullat upp med werthers och riskakor, odd kombo. Men efter två timmar, tvärstopp.
Och jag stressar och tänker att det var dåligt när jag i själva verket ju satte mig och skrev i 120 minuter.

Hade ett så fantastiskt samtal med en klasskompis idag. Vi skulle läsa varandras essäer och livet bara kom in. Vi totalt öppnade upp för ärlighet, våga säga att ja den handlar om mig fast en gammal version av mig. och hon var den karaktären som sprang och stressade i hennes historia. Sitt liv. Sin insikt.

Idag var en vacker dag...och jag hade nästan glömt hur vackert det kan vara...att få en andra chans. Nej. Att ta sig en andra chans. Att krypa ut ur skuggan. Nej. Att gå ut ur skuggan. Med starka steg. Och faktiskt lita på det där genomskinliga skyddsnätet som gnistrar till när man blinkar.