lejonkaka

Att massera någon som har ont, men som vartefter blundar till och från och slappnar av, det ger en varm känsla i bådas bröst.
Att tvinga sig själv och inse att man har en massa brister och egenskaper som inte sätts du som högt, men att sedan tvinga sig själv att fatta att det kommer aldrig gå. Det kommer aldrig gå att göra alla nöjda, att alla ska tycka om en, att ingen ska tycka illa om en. Det kommer alltid finnas åsikter om oss alla. Bra som mindre bra.
Det stjäl så mycket energi att hålla på att försöka tillfredställa alla.
Ni får hata mig, ni får tycka att jag är för tyst ibland, ni får tycka att jag är dålig. Jag orkar inte göra som ni vill. Jag är jag. Du är du. Ni är ni.
Att hålla sig flytande över ytan är ingen självklarhet. Tänker tillbaka. För något år sedan var det grått och svart.
Idag är det regnbågens alla färger.
Och även om det beror mycket på hårt arbete, samtal, medicin, finns det en stor kategori som bara är helt underbar och det är ni.
Du som valt att finnas där, du som kommit in i mitt liv och jag i ditt, du som väljer att stanna.
Tack! ( ja, just du som läser just nu:)
Kära syster, bror, vän, kompis, arbetskompis. Tack!