lejonkaka

Luftiga, fluffiga popkorn,
likt livet om man ska vara klyschig.
Ytan som på något sätt har tagit över, erövrat det som då var mörkt, men som nu är ljusare, friskare, ärligare.
Det luftiga, det fluffiga gör dagarna till något att vakna till.
Överdos av choklad.
För mycket av det goda, en bok som blir förläst. För mycket. För likt den 15-årigas situation.
"Det där är inte du" säger dem. "Det är inte så nu". Och jag tror. Tror på att sår kan läka, tror på att rädsla kan övervinnas, tror att man kan resa sig, resa sig ur den mörkaste aska.
Det har gått en tid, en lång tid, månader som närmar sig år. Sen det var aska i själen, lusten var en smula, en smula som inte fann någon att mätta.
Som en kärna, det luftiga och fluffiga popkornets kärna, med vassa kanter som rispar och viskar: Kommer du håg mig, askan?!
Ibland raspar det på dörren, men nu öppnar jag inte. Ibland gläntar jag på brevinkastet för att det känns välbekant. Men jag öppnar inte, för vet du askan min, vår tid var då.