lejonkaka

I have a confession.
Så enkelt är det. Dags att erkänna en lite dålig sida i mig, en av flera, precis som för alla andra.
Okej, här kommer det...skammen.

Idag är det jobbsökardag för att sedan åka till det tillfälliga jobbet. Jag har kommit o inse att jag är otroligt bekväm i vissa lägen. När man pluggat i flera år kommer den, bekvämligheten. För pengarna ( den lilla summan av dem) kommer in den 25:e varje månad, och visst jobbar man för dem i form av uppsatser, seminarier, tentor.
För att uppnå en examen.
Men att jobba, det är en annan femma. Har fått utökad respekt för de som jobbar heltid, varje dag under hela året.
Ibland för att de måste försörja sina familjer, och då spelar det ingen roll om man känner sig så peppad eller inte.
Har jobb till och med september. Sedan är det dags att hoppa till nästa grej.
Något som känns bra i och med att jag vågade testa något nytt, att gå från städande till receptionist. Det har gjort att jag till och med ( och det här är stort, för jag har typ varit "rädd" för kassor och stressjobb haha) nu söker jobb i butik, i kassan, eller jobb på stora företag som kundtjänstmedarbetare.
För är det något jag lärt mig denna sommar är det att prata i telefon, att boka in kunder, att ta emot skit från surisar, och att inse att jobb där man möter kunder innebär lite av varje.
Skammen är kanske på sin nedgång, bekvämligheten/rädslan är utmanad.
Men att sätta den på pränt kan vara ett sätt att säga: Ja, vi lever i ett samhälle där det finns rädsla för det nya, för att våga ringa det där jobbiga samtalet för att göra reklam för sig själv, för att inse att storken inte landar hos dig med ett jobberbjudande i näbben.
Ja förutom , ibland då, när man råkar visa sin nuna på kontoret och får erbjudande om en högre tjänst hehe. En engångsföreteelse.
Så håll gärna alla era tummar och stortår för att jag kirrar jobb till hösten!