lejonkaka

Smöret på smörkniven i plast från Ikea formas till ett hjärta när jag drar kniven över den gulvita ytan i förpackningen. På riktigt. Ett tydligt format hjärta.
Det blir lite av ett hån och hopp på en och samma gång.
För trots att det allt som oftast känns okej att inte vara en av två delar, en halva som söker den andra för att bli komplett, så svider det till. Lite grann.
För eller senare kommer det en tid, en ålder, ett läge , där det inte längre räcker att leva det fria livet, där man bestämmer själv, där man väljer själv, där man skapar sitt eget liv.
Då omgivningen är helt inställda på att åka till zoo för barnens skull, där det hyrs stuga på nån ö, för glädjen är så stor att man får ha gemensam semester. Där jularna inte längre är till för alla, utan för ALLA MED SIN EGNA familj.
Har man missat det tåget där alla pusslar ihop sina halvor med deras respektive halvor, då står man där, ensam kvar, utan det pass som krävs för att ta sig igenom tullen till den "lyckliga" sidan, till den sida som trots förändringar i samhället, anses vara den RÄTTA.
Och visst är det så att det knappt kan finnas enbart en rätt sida såklart, men varför är det då så att det framhärdas så pass hårt och intensivt att livet ska levas enligt mönster och strukturer: Man/fru, barn, volvo/kombibil av valfritt slag/gemensam semester/lagom tid mellan födslarna av barnen/middagsdags/mindre spontanitet/trygghet/barnvagnsmaffia.
Finns det ens en liten möjlighet att det lilla stinget av ont försvinner och att det växer fram en acceptans mot känslan av att vara misslyckad? När samhället i stort står i andra ringhörnan? Och du står i den andra, i försöket att frambringa mod och styrka att tro på din egen väg.