Mellanbarn av sin rang
Finner inga ord...någonstans mittemellan. Och öronen är fulla med igentäppande massa, halsen är som en raspig gångbana, en klump. Ett hinder. Någon som inte vill vara någon . Någon som inte verkar bry sig ett skit. Ett leende från någon speciell. Ett hinder att passera. Ett hinder som känns så fjuttigt. Men ack så otänkbart att det kan krossas. Klafs klafs.
Något äkta. Tack.
Kommentarer
Trackback
