lejonkaka

Den här helgen som gått alltså...värsta bergodalbanan.
På lördagen ringde pappa och sa att farfar somnat in, efter en tids sjukdom. När pappa och jag pratade i telefon kändes det lite som att luften, tiden, allt gick i slow motion. Världens bästa farfar har trots allt fått sin ro nu, vi har ju alla sett att det blivit sämre och sämre.
Samma dag var det planerat att vara med Jenny, alldeles för länge sedan nu. Så det var skönt att ha något kul att göra ändå...slippa tänka på döden och sånt ( för det kan man ju göra när man ligger på natten och stirrar rakt upp i taket)...
Så Jenny och jag gick på stan, käkade, pratade och sedan drack te. På kvällen blev det den otroligt muntra filmen Black swan. Ångest, ångest, tvångstankar, psykologiskt som tusan...ja det var ju precis det bästa med tanke på dagens telefonerande...
fast den var bra, väldigt bra ändå och det var toppen och träffa dig Jenny!  Som vanligt är vi lite nördiga och ska fota oss på bion, en hederlig tradition. Ack så normala vi är:)