lejonkaka

Jag fattar inte hur ni orkar, alla föräldrar.
Har mer och mer fått större respekt för de som klarar av att vara sig själva, vara förälder och kunna hantera livet på samma gång.
Barn som surar ihop, likt vuxna i bland gör, men skillnaden är att barn inte godtar förklaringar till att vissa saker inte går att göra just i det ögonblicket.
Det är väl klart att ingen säger precis ALLT vad det innebär att ha ansvar för ett barn, innan man skaffar barnet. Då skulle ju inte lika många skaffa dem.
Det här inlägget är INTE emot barn, jag ser fram emot att få egna en dag, nä inlägget handlar om att det sprids sånt gloriasken över hela barnupplevelsen, att livet blir så perfekt så fort de ploppar ut.
Om vi alla var lite mer realistiska, om vi såg barnaskapandet som något riktigt spännande, men att det kommer komma stunder då sömnen hägrar desperat eller när föräldern behöver kissa ENSAM på toan någon gång, att få fem minuter för sig själv. Om vi alla såg det som att det kommer vara en massa magiska ögonblick med det där barnet, men att det kommer komma stunder då det känns kämpigt. Om vi sa till oss själva att nä, jag behöver inte vara den PERFEKTA föräldern, jag älskar mitt barn, men jag är inte perfekt, kommer inte bli det, och det är JÄVLIGT okej!
Och varför är det så jäkla okej att pappan inte får ett dugg skäll när han är frånvarande och bara jobbar eller så, men när mamman gör något för sig själv, typ går och tränar eller jobbar eller kissar ENSAM för en gång skull, då är hon en dålig mamma, en självisk mamma.
Huh, man blir fan mörkrädd!