lejonkaka

Visst vore det gött om man visste vad allt var och hur det blir mer än en månad framöver. Vet med 90 procent säkerhet att jag "klarar mig" pengamässigt till januari, eventuellt till februari då chefen hintat rätt rejält om en tjänst redan denna vecka.
Jag tror att många kan glömma bort känslan av ovisshet och att den suger energi, när man har det väldigt förspänt.
Men på något vis, när man i princip lever dag, vecka, månad för månad, blir man tvungen att vara jäkligt närvarande i ens liv. För att man måste. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan. Det tror jag med.
Som t.ex i filmen 127 timmar där killen sitter fast med ena handen under ett stenblock, han kämpar som ett as, något måste ju funka för att han ska komma loss. Han tillåter sig aldrig riktigt att ge upp, inte fullt ut.
Eller någon som drömmer om att bli något särskilt yrke, det kanske är bökigt, det kan kanske tar tid, men om man brinner tillräckligt kan man ta sig dit.
Eller någon som kanske är tillsammans med någon som bor långt bort, och det är kämpigt delvis, men hoppet finns där, att det ska bli lättare, att det ska ordna sig.
Det ska ordna sig.
Eller anhöriga till sjuka släktingar, det är en enda kamp, det är hinder på vägen, men de ska bli bättre. Vi accepterar inte något annat.
Ett brinnande hopp är väldigt vackert.



Michael Landon, han var fasiken den första kärleken, i Lilla huset på prärien.