lejonkaka

Ibland undrar man vad mamman egentligen avser med sina monologer. Textade systern om att jag skippar o åka ut till henne i morrn. Ett tag senare ringer mamman.
-Vad är det här med att du inte ska komma ut...vill du inte träffa oss?! Tycker du inte om oss?
What säger jag. Haha snacka om att göra en stor deal av ingenting. Sen började hon pladdra på om allt och alla i släkten. Och så en snygg avslutning: jaha ( lång utdragen suck) ja jag som hade sett fram emot att du skulle komma, hönsen skulle du ju se...jaja då blev det inte så då...
Haha. Jag som bara kände att jag inte orkar flänga hit och dit, utan njuta av de sista fyra dagarna ledighet med lite folk här i stan och så.


Nu borde vi väl kunna hoppas på en vår som stannar. Värmda kinder. Promenad till bibblan, låna väskan full. Gå till parken. Köpa snabbmat. Ockupera en parkbänk med solen vilandes på kinden. Läsa. Titta på folket. Alla blir så öppna. Så aktiva. När rusket lämnar oss. Mer promenerande. Sitta på ett gräs. Äta apelsin. Hoppas på att slippa vara så vit i fejan. Promenad till skogen. Fågelsång. Växtlighet. Sen hemåt. Och inse att man varit ute i nästan fem timmar. Lite annorlunda mot när regnet öste ner hela tiden.