lejonkaka

En fin kväll avslutas med lite semlefikande i Jennys kök. Hennes ungar käkar wienerbröd för glatta livet, hennes dotter säger att hon ska bli delfinskötare när hon blir stor och då ska hon stå på deras näbb. Och det är så himla roligt och så jäkla sant för det ser ju ut som en näbb istället för en nos. Sen pratar vi allvar, J och jag. Livets trotsighet, dottern undrar varför vi bråkar. Va?! Allvarsnack kan verkligen låta som något helt annat i en utomståendes öron. Mitt i allvaret avbryter hon återigen på sitt härliga barnsätt, J säger att hon pratar just nu, men vad ville du säga?. " Varför har du så runda ögon?"
Jag älskar barns syn på världen, att det de tänker på är så underbart naivt och direkt liksom. Vi vuxna har ju en förmåga att väva in våra tankar i en rulle av vad man får och vad man inte får säga, för att sedan skicka det genom ett filter och sen faktiskt säga något.