lejonkaka

Det började med att jag började läsa boken Min kamp igår. Blev nere nästan direkt...okej jaha ännu en bok om hur vemodigt livet kan vara med nån pappa som man inte känner på riktigt. Började koppla det till mitt eget liv, inte för att jag har issues med pappan min, tvärtom han är fin han. Nej, jag blev lite nere för andra saker, typ började tänka på saker som inte känns bra. Idag vaknade jag med samma sinnesstämning, men trotsade den lite genom att fixa frukost och tittade på två avsnitt av "Up all night". Sen kom vemodet upp igen och då tänkte jag att okej, jag får deppa typ en timme, lyssna på nåt sorgligt eller så. Valde att först lägga bort Min kamp, jag kan faktiskt välja bort saker som gör mig ledsen. Lade mig på soffan och läste i Jonas Helgessons bok Ett cp-bra liv. Jonas fick en cp-skada vid födseln och har gått från att ha rullstol och assistent till att gå och göra allt själv. Han har skrivit boken Grabben i kuvösen bredvid och han skriver så roligt och rakt på liksom. Jag lägger mig i soffan lite nere och sen läser hur Jonas diskuterar begreppet lycka och att man alltid säger "så länge det känns bra...".
Han menar att man inte alltid kan köra på känslorna:

Min poäng är att vi inte kan låta våra känslor ha den avgörande rösten i varje litet och stort vägskäl i våra liv.
Vi har nog alla kört vilse på våra livsvägar någon gång, bara för att känslorna tog tag i ratten.
Utmaningen är att varje gång styra tillbaka till den väg vi innerst inne vet är bäst.

Jonas menar att om han följt sina känslor hela tiden hade han gett upp för länge sen. Han hade inte tränat på att gå, han hade inte tränat sitt tal och blivit föreläsare osv...
Jag är inte längre nere. Jag känner mig alldeles varm inuti. För det han säger känns så sant...det måste nog finnas en kombination av känsla och förnuft. En vilja och en dröm. En vilja och att kasta sig ut.