lejonkaka

Det ligger tre gratisbiobiljetter hemma och vrålar: gå på bio!
Typiskt då att det inte går nåt bra på själva biografen. Nu borde man egentligen gå hem och laga mat och diska upp den där disken som osar två dagars ignorering. Man borde det i alla fall.
Cirka 100 meter från vad jag sitter nu, ligger ICA-strömmen. Där ligger min nya dator och väntar. Och väntar och väntar.
På att det ska bli torsdag och löning. Så man kan betala skrället.
Moder jord, hon skulle nog gärna vilja vara urmodern :), ringde och nu har man lyckats basunera ut att man är orolig för att inte få ett jobb över hela bibblan, för hon hör så dåligt och då får man skrika, och sen har man fått reda på att hon köpt en trästol åt en. Det var väl snällt det...särskilt eftersom man är i behov av en. eller?
Puss Sus du är som solig energi idag, tack:)

Panik, oro och jämmer.
Denna månad är en sörja, en blandning av saker som är fina och gör en glad, och saker som testar en.
Det materiella gör sig påmint, påminner om hur vi alla måste ta det i åtanke när vi lever.
Datorn blinkar sjukt på skrivbordet, den nya ligger på posten och väntar. För postförskottet kostar och pengarna viftar med sin frånvaro fram till löning, så den får ligga där i några dagar till.
Vid beställningen säger någon på andra sidan att man inte är kreditvänlig, att man inte tjänar tillräckligt för att få en faktura.
Så snällt biter man ihop och tar den lilla promenaden till universitetet, för att kolla mailen, söka jobb på hög.
Så snällt bitar man ihop och samlar räkningarna på hög och inser att de överstiger 10 000 denna månad, för CSN och allt annat vill gärna hopa sig just nu.
Så snällt biter man ihop när man varit på semester hos släkten, en bra sådan, men när man till slut inte orkar med tjat och säger att man vill hem och vara själv, säger en viss morsa: " Ja sån där blir man när man bott själv för länge".
Bit bit bit, i läppen, i alla fall i huvudet. För det slutar alltid så. När man är där. Hur man än försöker, måste en viss morsa säga det hon tänker, att själv är helvetet, två är himlen. Och i himlen skiter ingen, i himlen är det ljuvligt och mest av allt, i himlen bor de lyckade, de som hittat en frånvarande sambo, avlat barn, och som är så pass bajsnödiga att de inte kan vänta på att pappan är klar på toaletten, utan sticker ut i trädgården och sätter sig bakom en buske.
Till hundens förtjusning.

I många jobbannonser står det att en bra egenskap är att vara stresstålig. Haha, ja det har man ju blivit i och med att man helst ska göra tre saker samtidigt på jobbet: checka in gäster, lämna ut nycklar osv samt att svara i telefonen. Helst på en gång. Det lustiga är att det kan vara alldeles knäpptyst nu efter högsäsongen, men så fort det kommer in folk då ringer telefonen som en galning och helst vill man kasta den för jisses vilken irriterande signal.
Idag är sista dan på ett tag, i morrn börjar min en-veckas semester, och gud vad skönt det ska bli att inte träffa folk, sura människor, folk som klagar, folk som inte verkar leva för annat än att vara negativa. Fast det är klart att alla inte är så.
Men lite semester utan människor, på landet, kanske plocka lite svamp, göra skogsutflykter...
ja just det, helt ensam blir man ju inte, men släkten får väl vara ett undantag då:).

Det går väl inte att förneka det...man blir kanske lite roligare med några shots som polska vännerna bjöd på. De hade bullat upp med mat, öl, shots, läsk som smakade mint. Vi tog kort, kort som säkerligen inte ser kloka ut :), men som kan fungera som ett minne för denna härliga sommar. Är inte det som inte ser klokt ut, det som egentligen är viktigt...
Har aldrig varit en stordrickare, och kommer inte bli nån heller. Men på nåt sätt, om vi ska vara ärliga, släpper de där störande hämningarna, att vara duktig. Och för den skull dansar man inte på bordet, nej, man skrattar bara lite mer.
Så om det är nån som dömer ut en för att säga det, låt gå. Jag predikar inte om att alla ska dricka eller så, men jag gör inte heller det motsatta, att man inte får dricka.
Det jag säger är att det går att ha minst lika roligt med eller utan alkohol.
Och vilka är vi som har rätt att döma om någon väljer , i vuxen ålder och i måtta, att ta ett glas vin eller en öl, i halvåret, på en fest.

De sista orden ska sättas i dokumentet med namnet Magisteruppsats. Det skulle lika gärna kunna heta SLUTET.
Slutet på en era, i vårt lilla mått ganska simpel era. Inte för att vi stridit i ett krig eller bekämpat världssvälten.
Men slutet på ett liv, där tryggheten och lyckan har varit paketerad i formen av universitet, samtal, lärare, nya vänner och ett ekonomiskt bidrag var månad.
Om dryga 1 månad vet jag ingenting. Egentligen ingenting om någonting. Ja, förutom att saker sker hur som helst, att det oftast brukar ornda sig. Att det inte blir bättre någonstans. Och det är ju precis det som är meningen. Det blir inte bättre än man gör sig, så att säga.
Klyschor is the shit.:)

De sista orden ska sättas i dokumentet med namnet Magisteruppsats. Det skulle lika gärna kunna heta SLUTET.
Slutet på en era, i vårt lilla mått ganska simpel era. Inte för att vi stridit i ett krig eller bekämpat världssvälten.
Men slutet på ett liv, där tryggheten och lyckan har varit paketerad i formen av universitet, samtal, lärare, nya vänner och ett ekonomiskt bidrag var månad.
Om dryga 1 månad vet jag ingenting. Egentligen ingenting om någonting. Ja, förutom att saker sker hur som helst, att det oftast brukar ornda sig. Att det inte blir bättre någonstans. Och det är ju precis det som är meningen. Det blir inte bättre än man gör sig, så att säga.
Klyschor is the shit.:)

Mamma tycker att hon känner sig som ett fjät.
Att ingen behöver henne längre.

En fråga: Vad är ett fjät? Är det nåt som har med " Natten går tunga fjät..."? Och den låten handlar väl inte om någon som ingen behöver...

Smöret på smörkniven i plast från Ikea formas till ett hjärta när jag drar kniven över den gulvita ytan i förpackningen. På riktigt. Ett tydligt format hjärta.
Det blir lite av ett hån och hopp på en och samma gång.
För trots att det allt som oftast känns okej att inte vara en av två delar, en halva som söker den andra för att bli komplett, så svider det till. Lite grann.
För eller senare kommer det en tid, en ålder, ett läge , där det inte längre räcker att leva det fria livet, där man bestämmer själv, där man väljer själv, där man skapar sitt eget liv.
Då omgivningen är helt inställda på att åka till zoo för barnens skull, där det hyrs stuga på nån ö, för glädjen är så stor att man får ha gemensam semester. Där jularna inte längre är till för alla, utan för ALLA MED SIN EGNA familj.
Har man missat det tåget där alla pusslar ihop sina halvor med deras respektive halvor, då står man där, ensam kvar, utan det pass som krävs för att ta sig igenom tullen till den "lyckliga" sidan, till den sida som trots förändringar i samhället, anses vara den RÄTTA.
Och visst är det så att det knappt kan finnas enbart en rätt sida såklart, men varför är det då så att det framhärdas så pass hårt och intensivt att livet ska levas enligt mönster och strukturer: Man/fru, barn, volvo/kombibil av valfritt slag/gemensam semester/lagom tid mellan födslarna av barnen/middagsdags/mindre spontanitet/trygghet/barnvagnsmaffia.
Finns det ens en liten möjlighet att det lilla stinget av ont försvinner och att det växer fram en acceptans mot känslan av att vara misslyckad? När samhället i stort står i andra ringhörnan? Och du står i den andra, i försöket att frambringa mod och styrka att tro på din egen väg.